kompisar finns inte
skit i förra bloggen då det var svammel.
några av er hur mkt kompisar betyder för mig. jag litar 100% på dom vilket, tyvärr, ofta gör mig besviken. idag var det så.
mina kompisar betyder allt. det är kanske därför jag inte har några seriösa förhållanden iofs men när jag ändå går in i mig själv och tänker "vad vill jag ha, kompisar eller seriösa ströförhållanden" så väljer jag 100 av 100 kompisar.
MEN
det finns ett MEN här.
en del snackar vitt och brett om vad som kan hittas på på tex 16e maj. en dag som är känd som bra utgångsdag i det här landet men under 24 timmar senare så kommer det fram annat att det tydligen kommer upp förhinder som personen visste redan tidigare men av nån anlending undanhållit.. jag kan inte bli annat än sjukt besviken. och jag orkar inte lyssna på dåliga bortförklaringar.
en (och du vet vem du e och du ska idag inte ha nån skit för det jag skriver idag) av er som läser här vet hur illa jag tar på sånt här och jag hoppas de andra som läser det här förstår nu. jag kan inte tycka i skrivande stund att ni är bra kompisar. kan hända att jag i övermorgon eller om 3 dagar gillar er igen men just nu, nej.
jag hoppas ni inte kommenterar bloggen för vad ni än säger blir det löjligt oavsett om ni försvarar er eller ber om ursäkt men ni kan reflektera lite.
det som hände mig får i stridens hetta ställa mig fråga, "vill jag vara kvar?" nu blir det iofs lite vargen vargen varning över det hela men jag stannade ett år till i norge för kompisarna. och enbart kompisarna. men när samma kompisar inte finns, vad finns då?
(här era outbildade jävlar ställer jag mig en retorisk fråga det innebär allså att jag inte förväntar mig ett svar så skriv inte i bloggen ok?)
idag var en av de sämsta dagarna jag vart med om och det e för jag hade lust att gå ut när vi faktiskt snackade om det. men nu vet jag. inget kan litas på förren vi faktiskt är där får alltså bli sensmoralen i denna blogg. jag kanske överdramatiserar men är det inte bättre än såhär drar jag fan hem till sverige och det menar jag med hela mitt hjärta. jag har det bra här men grundtryggheten(familjen) finns inte här och därför blir jag mer beroende av kompisarna. och sviker dom, ja då e jag ensam här.
Nu lägger jag mig och eftersom jag e ärlig så ska jag säga att jag e besviken och ja, faktiskt, ledsen. jag söker inte medömkan. absolut inte. Stå för det istället. Annars sjunker ni bara mer.
några av er hur mkt kompisar betyder för mig. jag litar 100% på dom vilket, tyvärr, ofta gör mig besviken. idag var det så.
mina kompisar betyder allt. det är kanske därför jag inte har några seriösa förhållanden iofs men när jag ändå går in i mig själv och tänker "vad vill jag ha, kompisar eller seriösa ströförhållanden" så väljer jag 100 av 100 kompisar.
MEN
det finns ett MEN här.
en del snackar vitt och brett om vad som kan hittas på på tex 16e maj. en dag som är känd som bra utgångsdag i det här landet men under 24 timmar senare så kommer det fram annat att det tydligen kommer upp förhinder som personen visste redan tidigare men av nån anlending undanhållit.. jag kan inte bli annat än sjukt besviken. och jag orkar inte lyssna på dåliga bortförklaringar.
en (och du vet vem du e och du ska idag inte ha nån skit för det jag skriver idag) av er som läser här vet hur illa jag tar på sånt här och jag hoppas de andra som läser det här förstår nu. jag kan inte tycka i skrivande stund att ni är bra kompisar. kan hända att jag i övermorgon eller om 3 dagar gillar er igen men just nu, nej.
jag hoppas ni inte kommenterar bloggen för vad ni än säger blir det löjligt oavsett om ni försvarar er eller ber om ursäkt men ni kan reflektera lite.
det som hände mig får i stridens hetta ställa mig fråga, "vill jag vara kvar?" nu blir det iofs lite vargen vargen varning över det hela men jag stannade ett år till i norge för kompisarna. och enbart kompisarna. men när samma kompisar inte finns, vad finns då?
(här era outbildade jävlar ställer jag mig en retorisk fråga det innebär allså att jag inte förväntar mig ett svar så skriv inte i bloggen ok?)
idag var en av de sämsta dagarna jag vart med om och det e för jag hade lust att gå ut när vi faktiskt snackade om det. men nu vet jag. inget kan litas på förren vi faktiskt är där får alltså bli sensmoralen i denna blogg. jag kanske överdramatiserar men är det inte bättre än såhär drar jag fan hem till sverige och det menar jag med hela mitt hjärta. jag har det bra här men grundtryggheten(familjen) finns inte här och därför blir jag mer beroende av kompisarna. och sviker dom, ja då e jag ensam här.
Nu lägger jag mig och eftersom jag e ärlig så ska jag säga att jag e besviken och ja, faktiskt, ledsen. jag söker inte medömkan. absolut inte. Stå för det istället. Annars sjunker ni bara mer.
Kommentarer
Postat av: Frans
Kom hem!
Trackback
